THE LOOP
Hakone-slingan: Fem sätt att korsa en vulkan
Hakones klassiska runda knyter samman fem färdsätt runt en caldera — bergbana, kabelbana, linbana, båt på sjön och buss. Så här hänger det ihop.
Check dates and availability ↗Varför det är en slinga, inte en linje
Sevärdheterna i Hakone är utspridda tunt runt kanten av en caldera, och ingen enskild väg eller järnväg trär igenom allt. Vad staden gjorde i stället, under det senaste seklet, var att sy ihop fem mycket olika färdsätt till en enda sammanhängande ring: en kuggstångsbana upp genom den skogklädda dalen, en bergbana över den brantaste passagen, en linbana över svavelfältet, sightseeingbåtar längs sjön och bussar som sluter gapet. Åk dem i följd från Hakone-Yumoto och du cirklar runt hela vulkanen och hamnar där du började. Det geniala är att varje etapp finns till för att terrängen besegrade den föregående — slingan är egentligen en maskin byggd för att bestiga ett berg som ständigt ändrar sig om hur brant det vill vara.
Tozan-järnvägen och dess växlingsspår
Den första etappen är den mest älskade. Hakone Tozan-järnvägen klättrar från Hakone-Yumoto till Gōra på omkring 35 minuter, och den är en av Japans brantaste adhesionsjärnvägar — ingen kuggstång, bara stålhjul som griper tag i en våldsam stigning. För att vinna höjd utan tunnel använder den tre växlingar, punkter där linjen helt enkelt får slut på berg och föraren och konduktören byter ändar så att tåget backar uppför nästa sträcka. Du känner hur hela vagnen byter riktning. I juni och början av juli kläs skärningen av hortensior och linjen kör upplysta kvällsturer; på hösten skiftar samma sluttningar i rött. Det är långsamt, det är högljutt, och det är den del av slingan folk minns. Friluftsmuseet ligger en hållplats före Gōra, vilket gör det till det naturliga stället att avbryta klättringen.
Kabelbanan och linbanan
Vid Gōra ger järnvägen upp och Tozan-kabelbanan — en bergbana som dras på stållina — tar sluttningen upp till Sōunzan på några minuter, förbi mellanliggande stationer där du kan stiga av för en trädgård eller en utsiktsplats. Vid Sōunzan tar Hakone-linbanan över för den mest dramatiska etappen: cirka 4 km luftgondol i två sektioner, först upp och över Ōwakudanis ångande ventiler på omkring 1 040 meter, sedan ner till Tōgendai vid stranden av Ashisjön. Gondolerna går tätt och du byter vid Ōwakudani, där hela dalen väser och luktar svavel under dig. En klar dag är det också här Mount Fuji brukar dyka upp vid sidan om. Både kabelbanan och linbanan kan stänga vid väder, vind eller vulkanisk aktivitet — värt att kolla innan du låser din färdväg.
Båtarna på Ashisjön
Från Tōgendai korsar slingan vatten. Utflyktsbåtar – flera utklädda till pråliga skenbarkskepp som barn älskar och alla andra stilla njuter av – korsar Ashisjön till Hakone-machi och Moto-Hakone på ungefär 25 till 40 minuter beroende på rutten. Detta är den lugna etappen efter berget, och det klassiska Hakone-fotot väntar i andra änden: den cinnoberröda Heiwa no Torii som står i grundvattnet, med kalderans kant bakom och, om dagen är vänlig, Fuji bortom den. Moto-Hakone och Hakone-machi är också där Hakone-helgedomen, den rekonstruerade kontrollstationen från Edoperioden och en cederträdkantad sträcka av den gamla Tōkaidō-vägen alla ligger inom gångavstånd från bryggorna, så de flesta planerar sin längsta paus här snarare än vid någon enskild bytespunkt.
Att sluta cirkeln – och åt vilket håll du bör köra den
Från bryggorna vid sjön går Tozan-bussar tillbaka över passet till Hakone-Yumoto och sluter cirkeln. Du kan åka slingan i båda riktningarna, men medurs – järnväg, linbana, bergbana, båt, buss – lägger de två stora stigningarna först medan du är utvilad och låter sjön och helgedomen bli belöningen på andra sidan, och det får i allmänhet bytena att stämma bättre. Moturs fungerar också och är ibland mindre trångt vid bergbanan. Hur som helst är den verkliga haken att detta är fem separata transportmedel med en väntan vid varje omstigning, och väntetiderna sväller under hösthelger. Räkna med mer tid än själva restiderna antyder, starta tidigt och behandla slingan som dagen i sig snarare än en korridor mellan sevärdheter.